Helgen var konstig. Min mormor fick en hjärnblödning och på lördagen var vi på hennes hem och sa hejdå. Hon kunde inte prata eller knappt röra sig, men de sa att hon kunde höra oss. Min fina J var med mig och jag berättade om honom för henne, att jag äntligen träffat honom med stort H- eftersom hon har 'tjatat' om det sen jag fick bröst- och jag tror att hon iallafall kunde skymta honom brevid mig.
Jag hade ett komplicerat förhållade till henne och sörjer henne kanske på annat sätt än andra sörjer sina bortgångna mor eller farföräldrar. Men min egen typ av sorg känns. På mitt sätt.
På lördagen hade jag en liten hemma fest som jag inte ville ställa in, så jag körde på. Det blev galet trevligt och väääldigt sent. Så dagen efter var jag och J trötta men glada. Klockan 12 ringde min moster och berättade att mormor gick bort kl 11 samma morgon. En blandning av känslor fyllde resten av dagen. Trodde att jag var ok idag, men idag var nästan värre. Känt mig väldigt låg och trött.
Så jag pallar inte visa mitt bleka ansikte. Men jag tog en liten uppifrån bild iallafall.
1 kommentar:
känner igen det där med att sorgen slår en kraftigast ett litet tag efter. när man saktar ner. det finns ohemula olika sorters sorger och alla är jobbiga. fint att hon fick träffa din livs kärlek :)
Skicka en kommentar