Personligt men inte privat

Jag vet inte hur jag ska skriva igen.

Hur jag ska balansera Privat och Personligt utan att blotta mig eller bli för ytlig. Jag hade förträngt/glömt bort att en del människor jag känner läser bloggen. Alltså, såna som kände mig innan bloggen. Det är skillnad. För de som känner mig genom bloggen först, de vet hur jag bloggar. Det kan läsa mig.

Men hur ska jag kunna skriva om skit och ångest (eftersom allt gulligull är det ingen som lyfter på ögonbrynen över) när jag vet att det kan missförstås? När jag vet att människor jag känner sedan kan träffa mig och veta sånt jag inte berättat för dem. Om en ångest efm eller jobbiga tankar jag vädrat här.

Jag vet att det låter sjukt, som om jag inte vill att nån ska läsa. Det handlar om att jag helst nånstans vill vara anonym, men ändå inte.

Ni hör. Förvirrad människa.

Jag längtar förfärligt mycket efter att blogga. Efter att berätta allt som hänt sen sist. Efter er feedback, era kommentarer, era som 'like'-klick. Det är en drog, att skriva och få bekräftelse på ens ord.

Men jag kan inte komma tillbaka riktigt ännu. Men jag vet att jag vill. Och att jag gör det. Men inte när.

Jag är inte tillbaka...

Men jag måste bara berätta att jag lägger upp massor av nya Ugglalalas hela tiden och uppdaterar den bloggen, så kom gärna in och titta!

ps. jag saknar er och har TOKbloggabstinens. Men jag håller mig borta ett tag till. Jag måste. Kram

En födelsedag får inte glömmas bort

Jag har bloggpaus men ville bara säga


Grattis Bloggen 6 år!
(den 11 september)

Det har varit 6 väldigt fina år och jag är tacksam över de vänner, de pepp och allt fint som jag fått genom bloggen och för den ventil den varit. Och för alla snygga outfits jag doumenterat (iaf de första 5 åren...)!

Vi får se om/när jag kommer tillbaka.
Kram på er alla så länge.

Och tack.

Ursäkt

Jag skrev ett inlägg som var så fel av mig att publicera. Jag har bett om ursäkt och mår så jävla skitdålig av detta nu.

I samma stund som detta hände insåg jag en massa saker och tar en bloggpaus. Privatliv och bloggen går inte alltid ihop. Sorry.

Lite gratisreklam skulle sitta fint...

Som när Cecilia Blankens skrev om Ugglalala.
Eller när jag och Elsie var med i Aftonbladet artikel.

Det var tider det...

Ett inlägg - två håll

Har just fått två beställningar på sammanlagt 5 (!) Ugglalalas! Och tidigare i veckan fick jag 2 beställningar till. Det känns freking underbart. Jag ÄLSKAR att jobba med Ugglalala, och SAKNAR att få sy och vara kreativ så det VÄRKER i mig!


Det var det mitt inlägg skulle handla om. Så surfade jag in på Frida Gro medan jag gungade Hs säng till han somnade (en vana vi måste bryta när vi flyttat hem...). Och fick en klump i halsen av någon slags igenkänning. Eller jag vet inte, kanske bara en känning? Läs om du vill veta mer. För jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig...

På tur

I söndags var vi på Gröna Lund tillsammans med Js syster och hennes sambo och två barn (nästan jämngamla med våra). Jag trodde nog vi skulle åka nån karusell och veteranbilarna och inte så mycket mer. Men! Både Gröna Lund och E överraskade mig. Det fanns ganska många åk för småttingar och E var väldigt modig! Och skrattade högt och skrek av glädje under de två "värsta"; tufftufftåget och tekopparna (som gjorde både mig och E faster yra i bollen!).

Karusell-en barnlek tyckte E

Hela dagen var jättemysig. Båtturen från slussen är så härlig. Det glömmer man lätt när man bor här och bara åker förbi den då och då. Jag fick umgås med E nästan hela tiden och H var ovanligt nöjd där han satt i sin vagn och sög åt sig alla intryck. Båda somnade som stockar på kvällen.

Tänk om man orkade göra såna här utflykter varje helg!

OBS OBS OBS
Jag har inte GEGG på kinden, den där skönhetsfläcken gav ajfånappen mig!

Fler hemlösa; Rune och Göte

Gå in HÄR
och läs om de här goingarna.

Hem ljuva hem

Det skär i hjärtat när E säger:
-"essi åsså åka hem!"
när jag säger att jag ska gå och mata katterna...

Eller när vi var hos min kusin och hälsade på och J ska byta blöja på E som blir jätteledsen och gråter; "ja vill inte bo hääär"...

Två veckor till behöver de i lägenheten. Nu har de hållt på i 5. 5 veckor utan att få komma hem påverkar en liten tvååring. Hur bra hon än tar det. (för att inte tala om mig... Men det gör jag ju jämt)

Jag gillar hjälmlooken

Idag var en sjukt bra hårdag. Minns inte på rakt arm vad du hette som sa att jag passar bättre i luggen ner än upp, men du har rätt. Det här är jag. Stortrivs i håret nu. Känner mig snygg och smal och fräääsh!



Hej!


Hej igen!


Jag gillar mig själv just nu. Hejhej.

Karin, Tommy, Siri och Roger väntar på ett nytt hem!

Fyra nya Ugglalalas kom upp igår,
kika in och bekanta dig med dem, kanske vill en av dem bo hos dig?

Lyd mig!

Så. Roligt.
Du måste klicka här. Om du vill skratta. Och det vill du!

GOD HELG!

Jag har förlorat en läsare men vunnit en vän

För några dagar sen fick jag ett mail av en vän som börjat läsa min blogg sen ett tag tillbaka. Hon uttryckte djup oro för mitt välbefinnande och manade till lugn och harmoni och önskade mig ett bitterfritt liv.

Jag förklarade för henne (eftersom vi ses allför sällan) att bloggen är en tårtbit av mitt liv. På samma sak som Niotillfem, UnderbaraClara och ElsaBillgrens bloggar är visar en sockersöt sida av livet, så visar jag ibland en bitterfittig sida av livet. Men varken NiotillfemSandra, Clara, Elsa eller jag lever ju en den verkligheten. Man väljer vad man vill visa i bloggen och de har valt pasteller och gulliga ord. Jag väljer vardagsklag och en stor nypa bitterhet. Varför? För att bloggen är min ventil. Här vädras och ältas tanker och känslor som kanske inte får så stor plats i vanliga livet. Tillsammans med annat som jag vill visa eller berätta, allt från sockersöta småbarnssaker, min nya tröja till jobbångest.

Alltså, mitt Riktiga Liv är inte 100% ångest och depression. Inte ens när jag bara skriver om sånt 4 dagar i rad. Jag har ett fint liv. Men jag är inte en sån som försöker att se allt positivt hela tiden, jag är inte en som går runt i tacksamhet (fast jag förmodligen borde), jag är inte en sån som väljer att inte klaga på småbarnslivet.

Jag tror att de flesta av er förstår. Men alla gör kanske inte det. Och om du inte känner mig så spelar det mig ingen roll. Men är vi vänner eller släkt, så kanske det känns annorlunda för dig. Då har jag en önskan; sluta läsa min blogg. Detta är mitt andhål, min ventil och jag behöver den. Om du inte kan skilja på verklighet och blogg, så mår vår relation bättre av att du inte läser mera här.

Jag sa så till min vän. Att jag önskar att hon slutade läsa. Hon höll med. Hon kände själv att hon tog åt sig alldeles för mycket.

Jag slutade fb-statusuppdatera för att jag inte orkade med att folk inte förstod att det bara var en ventil för diverse ångest för mig. Men jag är inte redo att lägga ner bloggen. Och jag vill inte starta en ny anonym. (Inte just nu iaf.) Jag vill bara att alla vet hur min blogg funkar och varför.

Så, jag förlorade en läsare igår, men får behålla min vän. Det känns skönt. Mitt Riktiga Liv hade saknat henne mer än bloggens statistik nånsin kommer göra.

Ser ni här hur lycklig jag är egentligen?

Nu skiter jag i den där jävla sockersöta veckan.

I 1 & 1/2 timme har jag försökt lägga en snorig och aptrött bebis med en pratglad tvååring i hälarna. Jag vet att hon inte kan förstå att hon måste vara tyst. Jag vet att hon inte kan hjälpa att hennes bror vaknat av MINSTA LILLA JÄVLA LJUD. Det är helt sjukt. Vi har inte tassat runt honom och skämt bort honom med tystnad. Nej. Han är bara jävligt lättväckt och det är skitjobbigt.

Tillslut efter att ha mantrat "lung... lugn..." i en halv timme tappar jag fattningen. Ungen får skrika sig hes och ångesten byggs upp och den vars "fel " det är, är inte skyldig. Jag kan inte kräva att tvåringen ska förstå att mamma inte kan leka affär just nu för att bebisen inte kan somna själv. Sen kommer min mamma för att hämta Elsie (eftersom att det är fredag och Elsie inte går på dagis på fredagar nu) och vill att jag ska vara TREVLIG. Sorry. Trevlig var jag för en halvtimme sen. Nu är jag huvudvärk och gråt.

Inte en enda jävla morgon till låter jag mig övertalas att J ska kunna gå till jobbet före 8. No fucking way.

Men det går över och snart känns det bättre, jag vet. Eller jag hoppas.

2BM-träff

Idag var jag och Helge hemma hos en tjej som ordnat en mammaträff. Två av 5 har ett barn och resten av oss har två. Det bjöds på gofika och jag syndade och åt både lite paj och alldeles för mycket kladdkaka. Alla damerna var jättegulliga, en av dem extra trevlig och en av dem en gammal klasskompis från högstadiet (vi umgicks dock inte då)! Jag blev ditbjuden av en ny (!) kompis. Dagis. Vilken grej va! Både mammor och barn får nya vänner!
Dagen till ära bar jag en ny topp (Som ni märker är köpstoppet inte aktuellt längre. Det funkar lixom inte när garderoben man har är för en person ca 2-3 stl mindre än den man är.), från Åhléns. Inhandlad med Joannas goda shoppingråd ringandes i öronen.


Höstfärger. Ganska mysigt ändå.

Jag säger det bara en gång: JAG VILL VINNA (nån jädra gång i livet)

Jag skulle just trotsa mitt förnuft och alla köpstopp i världen och klicka hem några muminmuggar i emalj (så att Elsie, som redan lärt sig älska muminfamiljen, också kan dricka ur en muminmugg utan att man ska vara rädd att den går i golvet), när jag hittade EN TÄVLING där JAG kan vinna en massa muggar! Det måste jag! Jag vinner ALDRIG, men, tänkte jag, KANSKE är det NU MIN TUR???

Varför ska jag vinna en mugg? Enkelt; (för att jag ALDRIG vinner. Utom på det där ståndet på Grönan som kallas 'vinst varje gång'... Men okej, det kanske inte är tillräcklig skäl att låta min vinna denna gången heller...) Min dotter älskar mumin. Varje kväll när hon ska borsta tänderna får hon ligga och titta upp på muminlampan i taket och peka ut Muminmamman, Muminpappan, Snorkfröken, Mumintrollet osv... Vi har massor av muminmuggar hemma som hon med längtan i blickan tittar på när vi dricker ur. Tänk om hon kunde få egna muminmuggar att dricka ur! Så glad hon skulle bli! (För att inte tala om hur glad JAG skulle bli...!)

Vi har något med mumin i varje rum hemma. Köket är fullt med muminmuggar (de vanliga). I vardagsrummet har vi en stor mumintavla. En hallen en muminlampa. I barnrummet en massa inramade vykort med mumin och i vårt sovrummet ett mumintrollet-gosedjur. Du kan inte vända dig om hemma hos mig utan att se någon från Mumindalen...

SÅ NU VILL JAG VINNA!!!

Kära ni

Jag vet inte vad jag ska skriva om just nu. Allt är lite spretigt.

Jag mår bra idag. (Igår mådde jag lite sämre men fick prata ut hos min fina BVCAnna (Hon är BÄST!). Saker och ting om framtiden och dagistider och annat känns lite bättre, inte lösta, men bättre.)

Jag har sett ett jobb jag ska söka. Måste få ihop min CV (aptrist-måste-syssla).

Har träffat en 3 veckors bebis idag. Inser att tiden rinner ur mina händer.

Tänker på tacksamhet och skuld. På vänner och missförstånd.

Jag sov på soffan inatt och J tog H. Vi gör om det inatt. Det gör mig stark och pigg. Men jag saknar dem där inne i sängen...

You want sockersött?! You get!

Egentligen skulle ni behöva höra oxå. Eftersom han skrattar så han kiknar när jag gör så här. Det är sockersött så det gör ont i tänderna.

Ordning unt reda

Har köpt två böcker som ska förändra mitt liv (eeeeeh...).


Den ena antecknar jag saker om barnen, för barnen. (Sen jag slutade blogga om dem kände jag att jag måste skriva ner lite vardag med dem.)


Den andra strukturerar mitt liv. (Efter rekommendation av en annan klok 2BM (tvåbarnsmamma))


So far älskar jag dem båda.

Det här med att vara en bra mamma

Jag är ingen dålig mamma, bara en trött människa.



Jag kan flyga, jag är inte rädd

Det här med förlossningspresent

Cecilia Blankens har två gånger fött barn och följdaktigen fått två förlossningspresenter. Jag hintade lite lätt efter Elsie, inget hände. Jag hintade grovt när jag var gravid med Helge och fortsatte att diskret men ihärdigt att hinta Helges första månader i livet. Inget hände. Förmodligen för att J inte gillar när jag talar om vad han ska göra (vem fan gör det, men hur ska han annars veta vad jag drömmer om??). Och jag talar ju inte om vad han SKA göra, bara vad jag önskar mig... (Jag la av med 'hintadet' innan sommaren eftersom vi snart skulle påbörja en stor badrumsrenovering som kostar oss en halv förmögenhet.)

Nu ska ni ändå veta att jag har en grymt fin pojkvän/sambo. Han är omtänksam, snäll, generös, snygg, sexig och rolig. Men just det där med förlossningspresent, det fastnade inte. Och egentligen är det väl inte så himla viktigt. Men när man går där med magen i vädret och tackar nej till skumpa, roliga fester och mumsiga ostar då vill man ha nåt. Sen när man är nyförlöst, skakig och ful 99,9% av tiden vill man ha nåt. Men just nån förlossningspresent blev det inte

Men i fredags när vi var ute och åt stod de en överaskningspresent på min plats när jag kom tillbaka från toaletten. Jag gick i spinn när jag såg Evfa Attling påsen, och visste vad det skulle vara där inne. Fjärilarna. De vackra fjärilarna.





Min fina, fina fästman säger ofta att jag är världens bästa mamma. Det tänker jag på varje gång jag tittar ner på mina fina fjärilar. Och på hur mycket jag älskar honom och han älskar mig.

Hela huvet runt

Memilla ville veta hur frisyren ser ut lite runt om. Faktum är att jag fortfarande inte riktigt trivs med det, men igår fick jag till nedåt varianten så nu känns den okej.


Luggen är lite för kort, eller för lång?


Här ser det bra ut.


Och här är det kort och snyggt.

Men jag har varit en gång redan och fått det fixat och klippt lite mer, så jag har inte mage att ringa igen. Förmodligen behövs det lite tid att komma in i frisyren. Om en vecka kanske det känns tiptop!?

Spara har talat

Jag har bestämt mig för att sluta köpa tidningar. Jag lägger ner 100-150 kr/månad på magasin som jag mest bläddrar i. Nu väljer jag att sluta. Jag kommer fortsätta prenumerar på mama och family living ett tag (för ugglalalas räkning), men sen får jag ta och komma på nåt sätt att tjuvläsa dem. Inte ens chic som är så billig får inhandlas. Däremot får jag önska mig prenumerationer i present så det lär ju stå högt på listan. För jag älskar tidningar. Det är bara för mycket pengar just nu i livet för något som slängs ett par dagar senare (jag skulle spara alla nummer om jag kunde men vi bor för litet).


Bye bye

Resår

Bytte ut skosnörena till resårband=sjukt mycket skönare sko!


Rekommenderas varmt!

Det här med talangfulla vänner

Det är bra grejer det!

Min underbara vän Joanna gjorde den här till mig, bara så där igår.

TACK!

Ja just det

Så här ser jag ut nuförtiden.

Man hallå! Att vara tvåbarnsmamma ROCKAR JUH!

Ida fick mig att tänka på en sak som gör mig lite ledsen. Jag gör väldigt dålig reklam för tvåbarnslivet. Och det gör mig lite ledsen. För mitt liv är faktisk helt underbart. Men här på bloggen vädras saker som är jobbiga. För att jag behöver skriva av mig, få feedback, be om råd och hjälp.

Först; anledningen till att mycket känns jobbigt just nu är för att vi inte kan bo hemma. Det låter kanske fånigt, men trots att vi bor jättebra hemma hos min pappa, så längtar vi alla hem. Efter katterna. Våra rum, sängar, saker. Våra väggar. Vårt liv, våra rutiner. Detta påverkar oss alla, mer eller mindre.

Och; allt med dagis har känts tungt, framför allt eftersom vi bytt dagis och man vill att allt ska funka och vara toppen. Att tiderna inte blev som jag hoppats kändes tungt till att börja med men nu har det sjunkit in och jag har accepterat det som det är och gillar läget.

Sen; TVÅBARNSLIVET ÄR INTE BARA HEMSKT OCH JOBBIGT! Jösses, Ida och Joanna fick mig att inse att jag måste få berätta för er hur jävla underbara mina ungar är. Elsie som sjunger hela tiden, pratar i telefon (fjärrkontroller av alla de slag), leker, läser och stortrivs på dagis. Hon är så fantastisk. Visst finns det trots ibland, men väldigt lita ändå. Hon är så härlig. Jag älskar henne så mycket att mina ögon tåras ibland när jag tittar på henne. Jag önskar att jag fick spendera mer tid ensam med henne, pyssla, busa, promenera och titta på saker, mysa.
Sen min lilla Helge. Min lilla söta unge. Som ler så fort jag tittar på honom, skrattar åt det mesta. Hatar att vara ensam, att inte få uppmärksamhet. Sover så bra på nätterna, men så lättväckt på morgon och under dagen. Han kan inte sitta än, men halvligger/sitter i sin nya sittdel på vagnen och nu är det plötsligt helt ok att vara i vagnen när mamma handlar eller går omkring. Men helst skulle han nog vilja bli buren jämt. Idag låg vi och tittade varann i ögonen som ett nyförälskat par. Nära, nära. Han släppte aldrig blicken och jag låg och studerade hans små trötta ögon och klappade honom på kinden. Då förde han upp sin lilla hand mot mitt ansikte petade på mig och det såg ut som om han försökte härma min rörelse. Gulle.
Så, till er som funderar på, eller väntar ett andra barn. Jag tänker inte ljuga. Det är tufft. MEN. Det är oxå helt jävla underbart. Johan och jag tittar på varann ibland och undrar hur vi fått så fina ungar. Men allt det rosenskimrande finns det som sagt många, MÅNGA bloggar om. Jag har inget behov av att 'skryta' om hur fantastiskt liv jag har. Jag har ett behov att ösa ur mig allt skit som kommer med att ha småbarn. För visst finns det sånt oxå.

Min bästis, som inte har barn, frågade mig häromdagen om det var jobbigt att ha två små barn. Jag funderade och gav henne detta svar: Tänk dig en jobbig och stressig dag på jobbet. Men sen blir det lunch och du blir serverad en 3 rätters med alla dina favoriträtter. Du går tillbaka till jobbet med lätt sinne eftersom du vet att du orkar med hela eftermiddagen nu. Du har tankat dig full med godsaker. Tänk dig att den där tre rätters sprids ut över hela dagen. Så är mitt liv. Stress, meck, jobbiga saker, lite skrik, för lite sömn, ingen lunchrast mm. Men sen, utspritt över dagen ligger alla de där ljuvliga stunderna, när man kramas, pussar, gosar, matar, pratar, leker, sjunger...

Jag skulle inte blogga mer om barnen, inte posta fler bilder. Men jag gör ett litet undantag nu, eftersom jag vill göra lite reklam för hur mysigt tvåbarnslivet är. För det är det.

En morgon i Skåne i sommras.

Det här med att blogga om sin ångest

Ida kom med ett förslag. Att jag under en veckas tid skulle enbart blogga om positiva saker. För att lixom vända en nedåtgående sprial. Men faktum är att jag vände redan igår.

Jag har upptäckt en grej. Om jag mår skit går jag och drar mig för att blogga om det, ens yttra till en levande människa. Men när jag väl gör det, då är det som att något händer. Plötsligt är saker inte så mörka och jobbiga längre, utan det börjar lixom ljusna nånstans. Det är konstigt. Om det är era kommentarer eller bara det faktum att det är 'officiellt', det vet jag inte. Kanske en kombo av de två. Kanske behöver jag bara lite medlidande för att orka vända båten? För idag känns saker bättre. Redan igår efm när jag skrev detta inlägg kändes det bättre.

Jag kommer inte sluta blogga om de jobbiga dagarna, för jag tror att vi alla mår bättre om vi känner att vi inte är så ensamma om att ha det jobbigt ibland. Jag mår bättre, och jag inbillar mig att du som läser är här delvis pga att du är lite som jag ibland, eller iaf känner som jag ibland.

Men just nu lyder jag Idas råd och undviker depp-inlägget ett tag. Tror att jag skulle ha gjort det ända, men det känns bra att ha en mål. Positiva inlägg BARA i en vecka. Så får vi se...

Creepy kid...

Ena stunden är han där borta. Jag vänder mig om och diskar. I nästa stund;