I 1 & 1/2 timme har jag försökt lägga en snorig och aptrött bebis med en pratglad tvååring i hälarna. Jag vet att hon inte kan förstå att hon måste vara tyst. Jag vet att hon inte kan hjälpa att hennes bror vaknat av MINSTA LILLA JÄVLA LJUD. Det är helt sjukt. Vi har inte tassat runt honom och skämt bort honom med tystnad. Nej. Han är bara jävligt lättväckt och det är skitjobbigt.
Tillslut efter att ha mantrat "lung... lugn..." i en halv timme tappar jag fattningen. Ungen får skrika sig hes och ångesten byggs upp och den vars "fel " det är, är inte skyldig. Jag kan inte kräva att tvåringen ska förstå att mamma inte kan leka affär just nu för att bebisen inte kan somna själv. Sen kommer min mamma för att hämta Elsie (eftersom att det är fredag och Elsie inte går på dagis på fredagar nu) och vill att jag ska vara TREVLIG. Sorry. Trevlig var jag för en halvtimme sen. Nu är jag huvudvärk och gråt.
Inte en enda jävla morgon till låter jag mig övertalas att J ska kunna gå till jobbet före 8. No fucking way.
Men det går över och snart känns det bättre, jag vet. Eller jag hoppas.
Tillslut efter att ha mantrat "lung... lugn..." i en halv timme tappar jag fattningen. Ungen får skrika sig hes och ångesten byggs upp och den vars "fel " det är, är inte skyldig. Jag kan inte kräva att tvåringen ska förstå att mamma inte kan leka affär just nu för att bebisen inte kan somna själv. Sen kommer min mamma för att hämta Elsie (eftersom att det är fredag och Elsie inte går på dagis på fredagar nu) och vill att jag ska vara TREVLIG. Sorry. Trevlig var jag för en halvtimme sen. Nu är jag huvudvärk och gråt.
Inte en enda jävla morgon till låter jag mig övertalas att J ska kunna gå till jobbet före 8. No fucking way.
Men det går över och snart känns det bättre, jag vet. Eller jag hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar