Ida fick mig att tänka på en sak som gör mig lite ledsen. Jag gör väldigt dålig reklam för tvåbarnslivet. Och det gör mig lite ledsen. För mitt liv är faktisk helt underbart. Men här på bloggen vädras saker som är jobbiga. För att jag behöver skriva av mig, få feedback, be om råd och hjälp.
Först; anledningen till att mycket känns jobbigt just nu är för att vi inte kan bo hemma. Det låter kanske fånigt, men trots att vi bor jättebra hemma hos min pappa, så längtar vi alla hem. Efter katterna. Våra rum, sängar, saker. Våra väggar. Vårt liv, våra rutiner. Detta påverkar oss alla, mer eller mindre.
Och; allt med dagis har känts tungt, framför allt eftersom vi bytt dagis och man vill att allt ska funka och vara toppen. Att tiderna inte blev som jag hoppats kändes tungt till att börja med men nu har det sjunkit in och jag har accepterat det som det är och gillar läget.
Sen; TVÅBARNSLIVET ÄR INTE BARA HEMSKT OCH JOBBIGT! Jösses, Ida och Joanna fick mig att inse att jag måste få berätta för er hur jävla underbara mina ungar är. Elsie som sjunger hela tiden, pratar i telefon (fjärrkontroller av alla de slag), leker, läser och stortrivs på dagis. Hon är så fantastisk. Visst finns det trots ibland, men väldigt lita ändå. Hon är så härlig. Jag älskar henne så mycket att mina ögon tåras ibland när jag tittar på henne. Jag önskar att jag fick spendera mer tid ensam med henne, pyssla, busa, promenera och titta på saker, mysa.
Sen min lilla Helge. Min lilla söta unge. Som ler så fort jag tittar på honom, skrattar åt det mesta. Hatar att vara ensam, att inte få uppmärksamhet. Sover så bra på nätterna, men så lättväckt på morgon och under dagen. Han kan inte sitta än, men halvligger/sitter i sin nya sittdel på vagnen och nu är det plötsligt helt ok att vara i vagnen när mamma handlar eller går omkring. Men helst skulle han nog vilja bli buren jämt. Idag låg vi och tittade varann i ögonen som ett nyförälskat par. Nära, nära. Han släppte aldrig blicken och jag låg och studerade hans små trötta ögon och klappade honom på kinden. Då förde han upp sin lilla hand mot mitt ansikte petade på mig och det såg ut som om han försökte härma min rörelse. Gulle.
Så, till er som funderar på, eller väntar ett andra barn. Jag tänker inte ljuga. Det är tufft. MEN. Det är oxå helt jävla underbart. Johan och jag tittar på varann ibland och undrar hur vi fått så fina ungar. Men allt det rosenskimrande finns det som sagt många, MÅNGA bloggar om. Jag har inget behov av att 'skryta' om hur fantastiskt liv jag har. Jag har ett behov att ösa ur mig allt skit som kommer med att ha småbarn. För visst finns det sånt oxå.
Min bästis, som inte har barn, frågade mig häromdagen om det var jobbigt att ha två små barn. Jag funderade och gav henne detta svar: Tänk dig en jobbig och stressig dag på jobbet. Men sen blir det lunch och du blir serverad en 3 rätters med alla dina favoriträtter. Du går tillbaka till jobbet med lätt sinne eftersom du vet att du orkar med hela eftermiddagen nu. Du har tankat dig full med godsaker. Tänk dig att den där tre rätters sprids ut över hela dagen. Så är mitt liv. Stress, meck, jobbiga saker, lite skrik, för lite sömn, ingen lunchrast mm. Men sen, utspritt över dagen ligger alla de där ljuvliga stunderna, när man kramas, pussar, gosar, matar, pratar, leker, sjunger...
Jag skulle inte blogga mer om barnen, inte posta fler bilder. Men jag gör ett litet undantag nu, eftersom jag vill göra lite reklam för hur mysigt tvåbarnslivet är. För det är det.
En morgon i Skåne i sommras.
5 kommentarer:
Din blick på bilden säger allt. Så fint att jag nästan blir lite gråtig, känner såklart igen mig.
Kände att det passade bra att uppdatera lite, jag skrev till dig för några månader sedan eftersom jag var orolig över att blir tvåbarnsförälder.
Nu har vi flyttat till en trea hela familjen, så nu finns det plats för barnen :) Dessutom har vi fått en lägre hyra och det är ju alltid positivt. Sambon är fortfarande arbetslös men på måndag börjar sonen på förskolan så då hoppas vi på att det löser sig. Den delen kommer vi klara utan problem ändå eftersom vi tidigare har klarat oss på bara min föräldrapenning och då hade jag dessutom 3000 mindre i lön.
Det känns jättebra men nervöst och lite konstigt. Men framförallt så ser jag positivt på framtiden :)
Jag tycker det känns befriande att läsa dina inlägg. Man kan ju tro att det skulle vara avskräckande för en blivande tvåbarnsförälder men jag tycker det känns SÅ skönt att inte se den sockersöta familjebilden som man ser i de flesta bloggen. Du känns på riktigt och inte påhittad. Det finns 2 bloggar jag ger mig tid till att läsa varje dag och det är din och underbara claras.
jenny, tack, jag blir själv lite tårig av bilden :)
linda, åh va roligt att du hörde av dig och berättade hur det gått! jag har tänkt på dig och hur du haft det. Det låter som allt ordnat sig (som det lustigt nog nästan alltid gör?!) och nu kan ni förhoppninsgvis njuta mer av det som komma skall. grattis till allt!
och tack för fina komplimangen, att vara någons 'varje-dag'blogg är en STOR ära. (lusigt att det är jag och UnerbaraClara, som på sätt o vis är varandras motsatser, eller är det kanske just därför?)
Vilken underbar bild. Fantastiskt.
Jag tar mig friheten att tillägga min bild av att ha flera barn.
För mig handlar det inte så mycket om hur många barn man har.
Utan hur dessa individer är (och så klart hur du är som person).
Har du först ett "krävande" barn, med tex kolik, sömnbesvär, sjukdomar eller med ett hett temperament och sedan får ett så kallat "lätt" barn, som sover, äter, bajsar och är nöjd, då upplevs nog livet som tvåbarns mor som en barnlek.
Börjar du däremot med det där enkla barnet och sedan får ett barn som är otröstligt och klängigt och du själv inte är i balans. Jag då upplevs nog livet som tufft.
För mig handlar mitt liv som mor mycket om vad för inställning jag har.
Jag har bara detta liv och jag vill att det livet ska vara meningsfullt och härligt (gärna roligt) Så jag försöker, trots motgångar, sömnbrist och barn med kroniska sjukdomar att se på det som är bra tex om barnet vaknat fem gånger under en natt, så kan man ju gnälla sig över att man blev väckt fem gånger, men man kan också tänka, så bra att jag fick sova mellan dessa gånger och vilken tur att det bara var fem gånger.
Jag vet att jag är olidlig med mitt sett (positiva)att leva. Men jag vill i alla fall dela med mig utav det, för livet kan bli enklare och så mycket roligare.
Jag har fyra barn och mitt liv har aldrig varit lättare, roligare och underbara än nu.
Så för er som undrar hur ett liv med två barn kan te sig: Visst det kan bli jobbigt, men det kan också bli hur härligt som helst. Troligen det senare. För mig blev livet lättare, när jag fick vår två.
c: ja, den stora skillanden är kanske att gå från 1 barn till 2. Och får man en 'lätt' barn först (Elsie) och ett lite mer krävande barn sen (Helge) så uppfattar man det nog annorlunda än om det var tvärtom. Det kan vara en förklaring till hur jag reagerat. En av flera tror jag.
Skicka en kommentar