För några dagar sen fick jag ett mail av en vän som börjat läsa min blogg sen ett tag tillbaka. Hon uttryckte djup oro för mitt välbefinnande och manade till lugn och harmoni och önskade mig ett bitterfritt liv.
Jag förklarade för henne (eftersom vi ses allför sällan) att bloggen är en tårtbit av mitt liv. På samma sak som Niotillfem, UnderbaraClara och ElsaBillgrens bloggar är visar en sockersöt sida av livet, så visar jag ibland en bitterfittig sida av livet. Men varken NiotillfemSandra, Clara, Elsa eller jag lever ju en den verkligheten. Man väljer vad man vill visa i bloggen och de har valt pasteller och gulliga ord. Jag väljer vardagsklag och en stor nypa bitterhet. Varför? För att bloggen är min ventil. Här vädras och ältas tanker och känslor som kanske inte får så stor plats i vanliga livet. Tillsammans med annat som jag vill visa eller berätta, allt från sockersöta småbarnssaker, min nya tröja till jobbångest.
Alltså, mitt Riktiga Liv är inte 100% ångest och depression. Inte ens när jag bara skriver om sånt 4 dagar i rad. Jag har ett fint liv. Men jag är inte en sån som försöker att se allt positivt hela tiden, jag är inte en som går runt i tacksamhet (fast jag förmodligen borde), jag är inte en sån som väljer att inte klaga på småbarnslivet.
Jag tror att de flesta av er förstår. Men alla gör kanske inte det. Och om du inte känner mig så spelar det mig ingen roll. Men är vi vänner eller släkt, så kanske det känns annorlunda för dig. Då har jag en önskan; sluta läsa min blogg. Detta är mitt andhål, min ventil och jag behöver den. Om du inte kan skilja på verklighet och blogg, så mår vår relation bättre av att du inte läser mera här.
Jag sa så till min vän. Att jag önskar att hon slutade läsa. Hon höll med. Hon kände själv att hon tog åt sig alldeles för mycket.
Jag slutade fb-statusuppdatera för att jag inte orkade med att folk inte förstod att det bara var en ventil för diverse ångest för mig. Men jag är inte redo att lägga ner bloggen. Och jag vill inte starta en ny anonym. (Inte just nu iaf.) Jag vill bara att alla vet hur min blogg funkar och varför.
Så, jag förlorade en läsare igår, men får behålla min vän. Det känns skönt. Mitt Riktiga Liv hade saknat henne mer än bloggens statistik nånsin kommer göra.
Jag förklarade för henne (eftersom vi ses allför sällan) att bloggen är en tårtbit av mitt liv. På samma sak som Niotillfem, UnderbaraClara och ElsaBillgrens bloggar är visar en sockersöt sida av livet, så visar jag ibland en bitterfittig sida av livet. Men varken NiotillfemSandra, Clara, Elsa eller jag lever ju en den verkligheten. Man väljer vad man vill visa i bloggen och de har valt pasteller och gulliga ord. Jag väljer vardagsklag och en stor nypa bitterhet. Varför? För att bloggen är min ventil. Här vädras och ältas tanker och känslor som kanske inte får så stor plats i vanliga livet. Tillsammans med annat som jag vill visa eller berätta, allt från sockersöta småbarnssaker, min nya tröja till jobbångest.
Alltså, mitt Riktiga Liv är inte 100% ångest och depression. Inte ens när jag bara skriver om sånt 4 dagar i rad. Jag har ett fint liv. Men jag är inte en sån som försöker att se allt positivt hela tiden, jag är inte en som går runt i tacksamhet (fast jag förmodligen borde), jag är inte en sån som väljer att inte klaga på småbarnslivet.
Jag tror att de flesta av er förstår. Men alla gör kanske inte det. Och om du inte känner mig så spelar det mig ingen roll. Men är vi vänner eller släkt, så kanske det känns annorlunda för dig. Då har jag en önskan; sluta läsa min blogg. Detta är mitt andhål, min ventil och jag behöver den. Om du inte kan skilja på verklighet och blogg, så mår vår relation bättre av att du inte läser mera här.
Jag sa så till min vän. Att jag önskar att hon slutade läsa. Hon höll med. Hon kände själv att hon tog åt sig alldeles för mycket.
Jag slutade fb-statusuppdatera för att jag inte orkade med att folk inte förstod att det bara var en ventil för diverse ångest för mig. Men jag är inte redo att lägga ner bloggen. Och jag vill inte starta en ny anonym. (Inte just nu iaf.) Jag vill bara att alla vet hur min blogg funkar och varför.
Så, jag förlorade en läsare igår, men får behålla min vän. Det känns skönt. Mitt Riktiga Liv hade saknat henne mer än bloggens statistik nånsin kommer göra.
Ser ni här hur lycklig jag är egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar